EmeliaNordin

Tidigare ikväll fick jag för mig att läsa gamla blogginlägg från år 2009/2010. Det var väl inte det smartaste liksom.. jag kände bara en stor ledsamhet och tomhet. Det kändes så sjukt att läsa vissa inlägg. Sjukt att läsa om min älskade pappa, hur vi gjorde olika saker osv, och medan man läser är man medveten om att det inte går att hitta på saker med pappa längre. Känslan är en sådan obeskrivlig tomhet. Jag kan verkligen inte beskriva känslan. En tomhet, en tomhet som känns overkligt, det känns fortfarande inte som om det är sant. Det känns så sjukt att se bilder på honom, tänka på honom och innerst inne veta att han är uppe i himlen. Det känns så sjukt. Jag känner fortfarande en längtan inför varje helg, en längtan för att pappa ska komma hem från jobb, från till exempel Stockholm. Men man vet att så är inte fallet.. jag hoppas och tror verkligen att du är närvarande varje dag. Att du är hos mig varje dag. Jag hoppas också att du vet, hur oerhört saknad du är! Finaste pappa, jag älskar dig - vi ses igen, inte nu, men om ett tag <3